Skördekartering kan vara intressant för att följa upp de åtgärder som utförts. Skördekartan visar fältets varierande avkastningsförmåga för ett specifikt år. Därigenom har man större möjlighet att göra ekonomiskt och miljömässigt riktiga insatser på olika delar av fältet.
Inom det enskilda fältet kan skillnader mellan olika områdens avkastning och kvalitet bero på variationer i jordart, mullhalt, näringsförhållanden och hur sådana faktorer påverkas av bl a vädret. Markkartan ger en uppfattning om markens egenskaper, men det är inte självklart vad som är ”bra” respektive ”dålig” mark och det är svårt att förutsäga avkastningen ett specifikt år. Det finns dock ofta områden på ett skifte som år efter år ger bättre eller sämre skörd.
Variationerna i jordart påverkar vatten- och växtnäringsförhållandena i marken. Vattentillgången styr ofta mycket av inomfältsvariationerna, men är samtidigt en i hög grad opåverkbar faktor, som övriga åtgärder måste anpassas till. Under nederbördsrika år kan vatten bli stående i svackor och lägre delar av fältet med tyngre jordart, vilket ger syrebrist och denitrifikation. Detta medför försämrad tillväxt för grödan. År med låg nederbörd kan förhållandena vara omvända och de blötare områdena kan istället ge högre avkastning än omgivande fältdelar.
Kväve är det växtnäringsämne som har störst påverkan på grödans tillväxt och kvalitet. Nettomineraliseringen av kväve (d.v.s. den mängd kväve som frigörs i marken och kommer grödan till godo) är en viktig faktor som varierar mellan åren och påverkar skördenivån betydligt på den enskilda platsen. Variationen i pH, mullhalt, strukturskador, fosfor- och kaliumtillstånd m.m. på ett skifte kan också vara orsak till skördevariationer.
När man vill optimera insatser och åtgärder på varje delyta av fältet är det ovärderligt att känna till avkastningens variation mellan åren. P- och K-behovet beräknas t ex på en kombination av markens näringstillstånd och förväntad medelskörd. Om man under en längre tid tillfört en medelgiva av fosfor så täcker detta inte bortförseln på de högavkastande fältdelarna, vilket kommer att leda till låga fosfornivåer i dessa delar av fältet. På lågavkastande delar av fältet kommer fosfornivåerna successivt att bli allt högre och en ytterligare tillförsel blir verkningslös. Eftersom spannmålsskörden t.ex. kan variera mellan 3 och 10 ton/ha inom ett fält, behöver behovsberäkningen justeras inom fältet.
Mätdata från skördekarteringen innehåller ofta en del osäkra värden som bör filtreras bort. Felaktigheterna kan t.ex. bero på att föraren plötsligt stannar vid tröskningen, sätter ner skärbordet för tidigt på vändtegen, eller inte har fullt skärbord i något drag på fältet. Dessutom kan även riktiga mätvärden bli oanvändbara om positionsregistreringen varit felaktig på grund av problem med GPS-utrustningen. Genom att lära sig vilka moment som kan generera felaktiga mätvärden kan man avsevärt minska problemet. I bilderna till höger visas hur felaktiga mätdata kan se ut, och hur man genom att ”städa” i datafilen får fram ett korrektare underlag för skördekartan.
Kväveeffektiviteten är ett procenttal som definieras som upptaget kväve i förhållande till tillfört kväve. Utgångspunkten för det platsspecifika kvävenyckeltalet är en relativ skördekarta. Upptaget kväve är den uträknade relativskörden för varje punkt satt i relation till det aktuella årets uppmätta medelskörd samt kväveinnehåll. Beroende på om det har varit bröd- eller fodersäd har 5,7 respektive 6,25 använts som omräkningsfaktor för kväveinnehållet. Det tillförda kvävet är gödslingskväve samt eventuell kvarvarande effekt från föregående gröda, den s.k. förfruktseffekten. Det finns minst två variabler som kan vara svåra att få fram spatiala uppgifter om: inomfältsvariation i proteininnehåll och inomfältsvariation av förfruktseffekt, och man nödgas då använda medelvärden för fältet. Om kvävegödsling utförts varierat med t ex Yara N-Sensor används siffrorna för den varierade givan i varje punkt annars används samma värde över hela fältet. Vi har beräknat kväveeffektiviteten (Neff) enligt formeln:
I den övre kartan visas ett exempel på hur N-effektiviteten varierar inom några fält på en gård i Mellansverige. Dessutom visas variationen 2000 och 2001 för ett av fälten. Även om proteinhaltsvariationer inom fälten kommer att påverka hur korrekt kartan är i alla detaljer, så ger en sammanställning över flera års kartor, med olika typer av väderförhållanden, möjlighet att bättre förstå hur de olika fältdelarna reagerar för olika gödsling under olika förhållanden. I det här fallet kan det vara intressant att jämföra den övre kartan med den undre som visar EM38 samt mull- och lerhalt för samma fält, för att på så sätt kunna tolka orsaker till variationen i kväveeffektivitet. I det här exemplet kan man notera att Neff är låg (även i tiden) i områden med sannolikt tunt jordtäcke (låg ECa men hög ler och mull i anslutning till åkerholmar), kanske beroende på vattenbrist. För skifte 13a slår skillnaderna i mullhalt igenom i kartan från 2001. Mönstren i kartorna 2000 och 2002 är snarlika, men nivån är lägre det tidigare året. Området med låg kväveeffektivitet sammanfaller dessutom med höga P-AL-tal, måhända beroende på liten bortförsel. Tillgång till den här typen av data kombinerat med kännedom om fälten kan tjäna som underlag för en anpassning av odlingsstrategin för vissa delar av fälten så att kväveeffektiviteten kan höjas.
Med generella åtgärder har man mycket svårt att kvantifiera och åtgärda de lokala bristerna.