En kartbild är alltid en förenkling av verkligheten. Det vi strävar efter i precisionsodlingen är att ta så få jordprover som möjligt och ändå skapa en acceptabelt trovärdig kartbild. Det är en avvägning mellan kostnad och noggrannhet.
I precisionsodlingen är målsättningen med markkartering att få en uppfattning om näringsinnehåll i varje liten del av fältet. Traditionellt brukar man ta ett jordprov per hektar vid en markkartering, men ibland är detta inte tillräckligt om man ska lyckas fånga upp den variation som finns. Olika metoder ger olika kartbilder.
Här ska vi se några exempel på hur olika metoder för kartering resulterar i olika kartbilder, trots att vi hela tiden avser att kartera samma sak.
I den översta bilden (karta A) visas en detaljerad kartbild över ett 29 ha stort fält. Kartan visar skörd men näringsämnen i marken kan ibland variera på liknande sätt. Ljusa partier har lägst skörd och mörka högst. De svarta prickarna anger provtagningsplatser om vi tar ett prov per hektar. Vi antar här att karta A visar hur verkligheten ser ut, och genom att ”provta kartbilden” kan vi testa hur olika karteringsmetoder fungerar. I karta B ser vi resultatet om vi framställer en kartbild genom interpolation då vi tar ett prov/hektar, det vill säga med cirka ett hundra meter mellan provpunkterna. Om vi jämför karta B med den verkliga kartbilden (karta A) så kan vi se att de relativt få proverna (29 st.) givetvis gjort att alla detaljer försvunnit, men att de stora dragen ändå finns med.
Om vi ökar provtätheten så att vi tar ett prov var 50:e meter (karta C) så kommer betydligt mer detaljer med. Kartbilderna A och C är förhållandevis lika. Antalet provpunkter var 98 i karta C, och därmed är det mer än tre gånger dyrare att producera karta C än B. Eftersom varje jordprov med tillhörande lab.-analyser är ganska kostsamt, är det viktigt att varje prov ger så mycket information som möjligt. Därför har man allt mer börjat att försöka styra provtagningen till platser på fältet som man tror är speciellt lämpliga för att man ska få en bra bild av den variation som finns, t ex genom att man innan en markkartering studerar färgvariationer i flygbilder eller uppskattar lerhaltsvariationer med marksensorerna EM38 eller Mullvaden.
Många fält är mindre än vårt exempelfält. Om man ska kartera ett litet fält med endast ett fåtal jordprover så kan det vara svårt att göra en vettig karta med interpolation. Vid en vanlig jordprovtagning består varje prov som analyseras av ett antal delprover (7-10 st) som tas i yta med 3-5 m radie. Man kan i stället sprida dessa stick över en större yta och ta fler delprover om man vill att en provanalys ska visa ett medelvärde över ytan.
Karta D visar hur en karta ser ut om vi tar ett prov per hektar, men där delproven är spridda över hela hektar-rutan. Detta ger ju ingen vacker kartbild, men det är en lätt metod som inte kräver interpolation och den kan vara att föredra på små fält. I fält där det finns områden med några olika jordarter som man på något sätt kan avgränsa, kan den mest kostnadseffektiva karteringen vara en zonindelning av fältet. I karta E har vi använt en vanlig flygbild från Lantmäteriet och gjort en indelning i tre zoner eller brukningsområden. Själva provtagningen kan man sedan göra på olika sätt - antingen ta flera prover i varje zon eller ta endast ett prov per zon, men i det sistnämnda fallet måste delprover spridas över hela zonen. Så har vi gjort i detta exempel och då blir antalet prover som analyseras endast tre.
För en markkartering kan det dock vara svårt att göra en zonindelning som gäller för alla olika analyser som görs. I ovanstående fältexempel gav metod C bäst resultat (se tabellen), men till priset av väldigt många analyser. Det är viktigt att poängtera att det inte alltid är en och samma metod som ger bäst resultat eller är den som är mest kostnadseffektiv. Vilken metod som ska användas beror på fältets storlek, fältförhållanden m m. Man måste göra en bedömning från fall till fall där kostnad och noggrannhet vägs in.
Normalt sett blir det mindre fel att interpolera enligt en markkartering än att använda medeltalet för hela fältet.